Jag tittar på En unge i minuten! Jag kan inte låta bli, rättare sagt så gråter jag mig igenom det (Micke förstår inte riktigt varför...) För mig är det det allra känsligaste, finaste, märkligaste, mäktigaste, mest smärtsamma, mest omvälvande och det vackraste som finns - att föda barn! Jag skulle mer än gärna vara gravid många gånger till och föda barn många gånger om. Men det finns ett liv efter barnafödandet också, det inträder en vardag som kan vara hur fantastisk och underbar som helst men också en vardag som man ska kunna hantera, en vardag som ska gå ihop.
För mig är graviditeten som en lång glad och positiv uppförsbacke, ser den framför mig... på toppen kulminerar allt och en ny liten människa ser världen för första gången! Det är här jag gråter och gråter (inte vid själva födseln men när jag tänker på det i efterhand), som att starta mig på en knapp, därför berör En unge i minuten mig väldigt... En blandad känsla infinner sig - jag får lite ångest över att tänka att vi inte ska vara med om detta finaste av allt, fler gånger, samtidigt är jag väldigt stolt över att ha varit med om det, två gånger! Två gånger har en liten perfekt minimänniska kisat mot ljuset och mött sina föräldrars blickar för första gången... jaja Ulrica, ta dig samman...
...i väntan på vår bebis, vattnet har gått, värkarna kommer smygande - kusinerna bodde hos oss...
...sen såg en liten gosse ljuset och sin familj...
...gossen Ebbe blev snart en del av våra liv och kom att känna sig hemma hos oss...
...vilken glädje att ha en bror...
...vilken glädje att vara mamma och pappa till små gossar...
...våra gossar och vi är en liten familj, vår verklighet...
U
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar