Trodde vi var klara...

...men i måndagskväll, precis vid  nattetid för barnen, dök dom upp, ilsket röda och flera till antalet.

Med lite funderingar över morgondagen stoppade vi om honom och sa godnatt.

Tisdag morgon, inga funderingar. Där var de, fler till antalet, ilsket röda och vätskefyllda.

Och så var dom här, vattkopporna. Love är prickig men inte så mycket säger de som vet. Han är dessutom ganska pigg, vår tappra gosse.

Men vi som trodde att vi var klara med alla påträngande vårvinteråkommor. Det är ju så förfärligt tråkigt med vabben och pysslandet hit och dit. Jag känner mig som en sån man inte kan räkna med emellan åt... Men det är ju vardagen, livet och små självklarheter egentligen. Någon sa, det är bara ett jobb. Familjen är familjen. Så dessa känslomässiga krockar är inte så allvarliga, men dom finns där. Barnen som det borde vara mest synd om är mest glada och pigga bara de få lite Panodil, gärna med hallonsmak.

En vän sa till mig, vad är lite öroninflammation, influensa och vattenkoppor mot allvarliga, långvariga sjukdomar som man inte vet utgången av? Svar - ingenting så klart - hallå, detta hör ju bara till i en småbarnsfamilj, liksom... Tänkvärt!

Och förresten, jag och Love har haft en jättefin dag idag! Tillsammans!

Kärlek!

September 2010.

U