...att inte ha tradition?
Det är här jag blir lite förvirrad. Andra kanske inte blir det men jag...
Det handlar om mig och det handlar om traditionernas vara eller icke vara.
Å ena sidan vill jag vara oberoende och fri, det vill säga kunna göra som jag vill och är därför lite försiktig men nya traditioner. Eller försiktigt, de blir liksom inte så ofta av, rättare sagt.
Å andra sidan bär jag med mig en massa minnen om hur det var förr, då när jag var liten och växte upp, mest med mamma och pappa, eftersom jag är en rejäl sladdis! Vi gjorde en massa som jag minns så varmt. Jag minns en massa saker som jag har ett stort behov av att föra vidare till mina gossar. Tradition?
Nä, jag vill nog inte kalla det så...
Jag minns de sena kvällspromenaderna med hunden och mamma på Ålabodarna.
Tyst och stilla.
Jag minns doften från fälten, så som det doftar när säden kommit en bra bit på väg.
Jag minns de sena kvällsdoppen i ett alldeles ljummet vatten.
Jag minns sommarlovskänslan. Känslan av att vara fri, med kompisar och med familj.
Jag minns grusvägar. Och älskade vilda dikeskanter...
Jag minns... jag jag vet att det är ett evigt tjatande... men jag minns de vilda blommorna. Som i "jag och min far", så lärde min mor mig blommornas namn, många gånger också på latin! Japp!
Jag minns klockan som kallade när det var dags att komma hem för att äta.
Jag minns "ålagräset" som jag inte vågade simma över, mina syskon fick dra mig i en simring.
Jag minns hur de stora samlades kvart över sex vid ljugarbänken på gatan, för att ta en kvällsdrink samtidigt som Oslobåten strävade förbi, alltid trogen.
Jag minns rosenbuskarna vars blad fick ge doft åt våra finfina parfymer som vi tillverkade.
Jag minns tidiga mornar när vi packade in oss i bilen för att köra till Helsingborg och därifrån ta färjan till Helsingör. Det skulle handlas, så som man gjorde förr, då och då.
Jag minns bokhandlarna i Helsingör som hade alla de där speciella bokmärkena som inte fanns hemma. Och som sen gick att byta med kompisarna. De var riktigt heta.
Jag minns hur vi packade in oss i bilen för att köra långt. Kanske till Stockholm. Täcke och kuddar, nedbäddad i baksätet... det var tider det:)
Jag minns att på sommaren kunde det bli lite hur som.
Nä, tradition kan jag inte kalla det. Men känslan, just denna känslan av allt jag minns så fint... vill jag att mina gossar tar med sig vidare i livet.
U
